S/Y Allie

S/Y Allie

Horta Marina

S/Y AlliePosted by S/Y Allie Thu, June 30, 2011 23:57:32

Nu har vi alltså kommit fram till ön Faial och förtöjt Allie i den bland långseglare välkända Horta Marina. Här har besökande båtar i alla tider skrivit båtens namn på kajplatsen i glada färger och det har resulterat i kilometervis av kreativs skapande. När en målning nöts bort av väder och vind målas snabbt en ny dit av nästa generation seglare. Här på kanten av ena piren har nu också vi kluddat dit våra initialer, tätt intill världsomseglare, antarktisbesökare och seglare som levererar billiga båtar från USA till ett dyrare Europa. Vi har sökt insperation från våra vänner som tyvärr hann lämna ön innan vi hann hit och vi har jämfört vår Sverige-burk med våra nyfunna vänners konstverk. Helt som sig bör när man besöker denna del av Nordatlanten.

Vi kom fram till denna härliga plats ett par dagar innan midsommar och upptäckte till vår lycka att på just denna dag var det fiesta i stan. San Juan firades med pompa å ståt, med liveband och gratis vin, och mitt i denna yra dukade vi upp med matjesill från Sverige och en och annan bira. Det blev polka med fransmännen och whiskey med polackerna. Helt enkelt en hel-lyckad midsommar.

De resterande dagarna har vi också haft fullt upp. Förutom att titta oss runt i stan och gett oss ut på tur med lånade cyklar, har vi hunnit vänja oss vid marina livet. Vi har hunnit städa, duscha, tvätta och få många nya vänner bland grannarna (som ligger betydligt närmare än vad vi är vana med från andra sidan Atlanten då vi nästan enbart legat ankrade). Vi har det klockrena receptet på att få fina vänner i en marina:

-plocka ut motorn och lägg den på bryggan

-köp 5 liter vin för lika mång euro

-sätt på en gammal raggar-dänga på stereon

Det slutar garanterat i en trevlig kväll och många trevliga besök i sittbrunn!

Och ja, vi försöker bli motorseglare igen. Belgaren som ligger längst ut på bryggnocken visste visserligen inte mycket om utombordare, men han hade för ett par år sedan plockat ut en gammal Yanmar från en av de lokala fiskebåterna. Den passade inte perfekt, men med ett gäng händiga händer, blod, svett och en och annan droppe vin sitter den nu på plats. Den skakar och låter, men än har vi inte lyckats få den att dra runt propellern. Hur det kommer att gå får ni veta om ytterligare några dar, ytterligare några droppar svett, ytterligare blod och några fina droppar vin.

Bermuda - Azorerna film

S/Y AlliePosted by S/Y Allie Fri, June 24, 2011 17:07:08


Atlanten, Bermuda-Azorerna

S/Y AlliePosted by S/Y Allie Tue, June 21, 2011 20:55:53
Dag 1:

Kl 09:30 blir vi utbogserade genom kanalen av den Amerikanska båten Bears dinge, väl på fritt vatten hissade vi segel i den lätta vinden och började den långa segatsen mot Azorerna. Efter 16 Nm dog vinden och vi låg och drev hela natten.

Dag 2:

Lätta vindar hela dagen och vi lyckades bara komma 45 distans, men vi hade mysig filmkväll i sittbrunnen.

Dag 3:

Länsar med 2 försegel uppe och 20:30 passerar vi röd farledsboj Nr.4 som låg och drev 139 Nm från Bermuda. Åska på natten, med vindbyar på upp till 20 m/s

Dag 4:

Delfiner, bleke, flera riktigt otäcka tromber som åkte förbi alldeles bredvid båten, medan vi satt och tryckte i nedgångsluckan med alla segel nedtagna och ordentligt surrade. När dom väl passerat kunde vi hissa segel igen och på eftermiddagen räddade vi en röd boll fender som var ute på vift. Åska på natten

Dag 5:

Ser 5 stora båtar, varav 4 passerar riktigt nära.

Dag 6:

Fin vind, vi gör bra fart mot mål.

Dag 7:

Spann-badade på förmiddagen och på eftermiddagen drog ett oväder in.

Dag 8:

Under 1000 Nm kvar, vi fiskar också upp en fin Dorado som både blir middag och lunch till dagen efter.

Dag 9:

Vinden mojnar, totalt bleke. Vi ligger och driver 230 Nm från Titanic och kollar på filmen Titanic.

Dag 10:

Såg en sköldpadda, bakom båten simmar våra nya fiskvänner Lill och Sussie. Vinden kommer tillbaka, motström 0.5-1 knop, vi har nu kommit halvägs och på eftermiddagen seglar vi förbi en fiske boj med en intrasslad sköldpadda i. Vi vänder båten och lyckas rädda sköldpaddan, och känner oss som riktiga hjältar.

Dag 11:

Massa delfiner runt båten och vi ser 2 fiskebåtar.

Dag 12:

Idag blåser det mycket 10-17 m/s och vi gör fin fart.

Dag 13:

Det blåser fortfarande och vi gör 140 Nm på det dygnet.

Dag 14:

Passerade 2 militärbåtar och en Mersk. Kerstin tillverkade ett armband och Emil kokade bröd.

Dag 15:

Fint väder och god fart, vi gör pizza och spelar spel.

Dag 16:

Mer delfiner, plus en bebis sköldpadda. Sven och Kerstin börjar tillverka varsin plånbok i segeltyg.

Dag 17:

Såg segelbåt och syslöjden fartsatte.


Dag 18:

Seglar med fin fart, på 8 sjömils avstånd träder ön Flores fram ur molnen och vid två tiden kryssar vi oss in i hamnen och kastar ankar utanför marinan. Vi tar dingen till land, tar en promenad och firar med några öl, men trötta bestämde vi oss för att köpa med några pizzor och tog oss tillbaka ut till båten och somnade tidigt.

Den 19-21 Juni

Börjar dagen ganska sent efter en ordentlig sovmorgon, eter frukost tog vi oss in till land för att tvätta av oss resdammet och kolla vädret. Duschen var skön men vädret ser inte så roligt ut. Vi konstaterar om vi skall hinna till Horta innan midsommar måste vi tyvärr lämna Flores nu på en gång. Tråkigt att vi inte hinner utforska denna blommernas ö, men man måste ibland prioretera.

Vi lämnar hamnen på eftermiddagen och håller ganska fin fart fram tills på kvällen då vinden mojnar och vi mer eller mindre driver med strömmen. Dagen efter är det fortfarande lugna vindar och vi håller mellan 2-3 knops. På morgonen den 21 Juni seglar vi in i Horta marina, Hurra. Nu skall det firas.

Härliga Bermuda

S/Y AlliePosted by S/Y Allie Wed, June 01, 2011 00:05:04
Vi förstår inte var alla våra vänner är. Var är alla nordiska båtar? I St Martin låg det ett dussin svenska båtar på väg mot Azorerna men här har vi bara träffat två, och ingen av dom var på St Martin. Bermuda ligger ju perfekt på vägen och är dessutom ett av resans vackraste ställen.

Jonny och Ronny och Oscar slöt upp. Härligt!

Vi har haft några fantastiska dagar här på Bermuda och verkligen passat på att turista ordentligt. Bla. Var vi på ett jätte fräckt museum med fina båtar och drack Bermudisk Ale.

Då vi fortfarande inte har någon motor, och istället spenderat apa mycket pengar på att laga våra segel. Behöver vi fortfarande hjälp att komma igenom kanalen. Tur nog är båtfolk väldigt trevliga och den Amerikanska båten The Bear bogserar ut oss imorgon kl 09:00, så vi kan börja seglingen mot Azorerna. Vi hoppas att det inte skall ta mycket mer en 3 veckor. Vi tar första bästa ö som börjar på F. Innan vi seglar till Horta.

St. Barts till Bermuda

S/Y AlliePosted by S/Y Allie Thu, May 26, 2011 18:06:00
Sista morgonen på St Bart spenderades med att göra allt det där tråkiga som måste göras innan en segling startar. Fylla vatten, bunkra de sista matresterna och cleara ut från landet. På St Bart borde detta ha skett förhållandevis smärtfritt då utklareringen skulle ske på data istället för hos en arg tulltjänsteman. Tyvärr visade det sig idag att data inte ville fungera som den borde och vi fick förargat sprätta runt i stan och leta efter nämnd arg tulltjänsteman. Han dök aldrig upp. Äventyret slutade istället med att vi totade ihop en handskriven lapp där det stod ”Adjö och tack för fisken – Allie”.

Efter Karibiens sista snorkling i en vik på öns nordsida var det dags för ett sorgligt avsked av vår älskade dinge utan namn. Jollen var alldeles för stor för att lyfta ombord på Allie och att släpa kräket 900 sjömil efter moderskepp kändes inte riktigt som ett alternativ. Eftersom vi aldrig lyckades sälja den fick vi göra en god gärning och istället ge bort vår älskling.

Båt ett tittade på oss misstänksamt och ville verkligen inte ha en gratisjolle, båt två pratade inte ett ord engelska och hos nästa två båtar var det ingen hemma. Hur svårt kan det vara att ge bort en fullt fungerande jolle gratis? Tillslut hittade vi en mycket trevlig fransk-kanadensiska som gladeligen tog över petit Allie och hon var dessutom så utomordentligt trevlig att vi fick en flaska vin i utbyte. En flaska vin i Västindien kostar ungefär fem gånger så mycket som en flaska rom, så presenten togs emot med glada tillrop och hurranden. Vin är en av besättningens favoriträtter!


Sedan började seglingen..

Dag 1: Under blixtar och dunder gjorde vi god fart norröver. Vi var spända över att se vilka magiska under som väntade oss i Bermuda-triangeln.

Dag 2: Nästa dag åskade det fortfarande. Vi testade vår fiskelycka och under ytan finns det stora och små. Vi fick en stor, en giga-stor, en med vapen, en Blue Marlin. Att fånga sportfiskens Rolls Royce är på gränsen till vad vi klarar av och efter att rädda gömt oss så långt bort ifrån denna fångst det går medan man samtidigt halar in den, tog vi några bilder och kapade linan. Vi vill inte ha ett svärd i sittbrunn och vi ville inte att fisken skulle dö i kampen.

Dag 3: Lättare vindar och fortfarande åska. Efter föregående dags stora fångst var vi näst intill lättade när vi fick en ganska liten guldmakrill på kroken. Tyvärr slet den sig innan vi hann laga till den.

Dag 4: Mer åska. Vi upptäckte det stimulerande spelet Yatzy. Det var härligt!

Dag 5: Fortfarande åska. Hur länge kan det åska? Man kan tycka att himmelen borde vara urladdad efter 6 dygn, och till råga på allt regnade det nu också. Freddie fick göra sitt medan vi kurade ihop oss och spelade Yatzy.

Dag 6: Solen kikade äntligen fram så vi bestämde oss för att ta tillfället i akt och hälla några hinkar vatten över oss emellan Yatzy-partierna.

Dag 7: Mer sol och dessutom tuffade en stor båt förbi, händelsernas dag. Vi tog paus i Yatzy-spelandet och tittade på båten en stund och upptäckte dessutom att det seglade förbi ett gäng örlogsmaneter. Dom kryssade sakta framåt mot vinden och för en gångs skull kunde Allie vinna en kappsegling. Vi firade med att baka piroger.

Dag 8: Den onda stiltjen gick till angrepp. Vi guppade varken framåt eller bakåt i den varma solen och det verkade som att till och med örlogsmaneterna var snabbare än oss. Vi spelade Yatzy och fiskade och fick tillslut napp. Denna gången fick vi Puffer Fish på kroken. Den reagerade precis så som en blåsfisk ska, genom att blåsa upp sig till en fotboll när den förstod att den var fast. Åter en gång fick vi kapa linan medan den tittade på oss med stora bedjande ögon.

Dag 9: Vi kom oroväckande nära det gamla härliga ordspråket ”Morgon röd är sjömans död”. Efter en lugn natt tornade mörka moln upp sig vid horisonten. Vinden gick från 0 till 17 sekundmeter på två lika röda sekunder som soluppgången hade varit, och blixtarna ven runt öronen. Ovädret varade i ungefär tre timmar innan solen och hoppet om livet kom tillbaka. På kvällen seglade vi i en frisk biddevind mot mål. Det var härligare än Yatzy.

Dag 10: Vi fortsatte på kryssbog i motsjö medan vi än en gång försökte fiska. Denna gång bestod fiskelyckan i att en fågel fastnade i linan. Efter missödet tog vi in våra drag, spelade Yatzy, tittade på film och vinkade till delfinerna som hälsade på en stund.

Dag 11: Tidig morgon var vi 12 sjömil från Bermuda. Vid lunchtid var vi fortfarande 12 sjömil från Bermuda. Vi kryssade oss apa-sakta fram och först på eftermiddagen kunde vi äntligen släppa ankaret i St Georges Harbour. Seglingen tog ganska exakt tio dygn och vi hade alla sorter av vind i många olika styrkor, minst sagt varierande.


Bermuda som ligger utslängd 600 sjömil från USA:s ostkust är omgiven av rev och är känd under namnet ”Isles of the Devil”. IMO (International Maritime Organisation) har utlyst ön som ”Area to be avoided”, har man inget ärende hit får man inte segla närmare än 40 sjömil. För att komma in i en säker hamn i skydd från vind och sjö finns det bara en enda smal kanal in genom revet.

Trots detta har vi enbart fått positiva intryck av denna djävulens ö. Här är otroligt vackert och mysigt, och befolkningen är mycket vänlig. Kanske är de glada att få besök. Dessutom är klimatet perfekt. Äntligen har sovsäckarna plockats fram och morgonbadet är precis sådär uppfriskande som det ska.

St. Martin till St Barts

S/Y AlliePosted by S/Y Allie Sat, May 14, 2011 16:48:32

Nu börjar vi bli klara för att lämna västindien och styra mot Bermuda eller Azorerna (det får vindarna avgöra). Vindrodret är monterat och fungerade fint under den korta provturen vi gjorde i ankarvirken. Vi har döpt det till Freddie efter konstruktören.

Vi gjorde ett helhjärtat men bedrövligt misslyckat försök att få Allie att bli en motorseglare igen. Vi köpte nämligen en 6hp utombordare på en marknad. Motorn fungerade i 4 minuter innan den la av. Efter att bråkat med den den förbannade fransmannen i 4 dagar fick vi nog och lämnade St Martin. Mat och vatten hade vi redan fyllt och hamnkontoret har vart och tjatat om att vi inte betalt hamnavgiften så det var verkligen läge att lämna ön (vi tycker att det verkar löjligt att betala när vi ligger i en stor vik och använder vårat eget ankare).

Så vid 4-tiden drog vi upp ankaret och drev så sakta ut ur viken i dom lätta vindarna, vid kl 6 dog vinden helt och efter att vi började driva onödigt nära ett stort rev, knöt vi fast dingen på sidan av båten och bogserade ut Allie på fritt vatten. Därute hittade vi även lite vind och kunde återuppta seglingen mot St, Barts. Det blev en härlig nattsegling och för första gången på länge åskade det, vilket gjorde det väldigt kvavt och varmt. Någon timme innan solen gick upp gled vi in i mörkret och lyckades ankra nästan bra utanför huvudstaden Gustavia. När det ljusnat såg vi att ankaret låg bra nära korall, vilket inte är så uppskattat av myndigheterna så vi ankrade om innan vi åt frukost.

Väl iland tog vi en rejäl promenad och kollade in den tuffa flygplatsen, den slutar rakt ut på stranden. Här finns det mycket fina märkes affärer, vi var inne och kollade lite men kände oss för svettiga och äckliga för att kunna med att prova någonting. På eftermiddagen var vi ute och snorklade och sen var det dags för den andra rejäla färskvattens duschen här i Karibien, ruggigt skönt.

Imorgon skall vi vidare till en liten ö som ligger utanför St. Barts och sedan bär det av över Atlanten igen, det skall bli gott att få komma ut på havet igen. Med lite tur är vindarna med oss!!!

St Martin och en sväng till Anguilla

S/Y AlliePosted by S/Y Allie Sun, May 08, 2011 19:00:18

Billigare ankringsavgift och mindre byråkrati fick oss att välja den franska sidan av St. Martin. Ett beslut som påverkade våra liv mer än vad vi först trodde. Det visade sig ganska snart att nästan allt vi ville göra krävde att vi åkte till Holland. Det var där affärerna låg, ölen var billigast och där de flesta av våra vänner låg ankrade.

För att komma till Holland hade vi en jollefärd som krävde att vi körde i skift. Två timmar var och först när
uppgivenheten började bli outhärdlig kunde man börja skymta Holland borta vid horisonten. Förutom att vi åkte till ett nytt land ett par gånger om dagen så riskerade vi dessutom att krocka med en jumbojet varje gång. En jolle känns bra liten när man knuffas av den varma jetströmmen bakom ett av dessa monster och lomhördheten slutade snart att gå över på kvällarna. Vrålet av en flygmaskin 20 meter över huvudet påminner oroväckande mycket om döden.

Efter ett par dagar på St. Martin då motorn lyftes ur, vindrodret inte ville anlända och våra vänner amerikanerna började hota med att lämna oss för ett vårskönt Europa fick vi tillslut nog. Vi behövde semester.

Vi samlade våra krigare för att bege oss mot St. Barts och ta tillbaka det som är rättfärdigat vårt. Vikingablodet pumpade och krigsropen var minst lika höga som jumbojetens vrål. Vi satte kurs och kryssade sakta frammåt i motvinden på 30 knop. Efter ungefär en timme hade vikingavrålen lugnat ner sig något och blickarna vändes längtansfullt mot Anguillas vita stränder. Vi skulle ju ändå på semester..

Kalla oss gärna för mesiga vikingar men Anguilla var underbart. Vi spenderade dagarna med att spela speedminton och kasta frisbee, äta de 13 humrarna som Joe fångade, ta oss en svängom på dansgolvet (även kallat strand) och utnyttja de allmäna duscharna väl. Alltså fylla vattentankarna, duscha slutade vi med ungefär samtidigt som St. Barts blev franskt.

Efter tre underbara dagar var det dags att segla tillbaka till vardagen på St. Martin då Joe och Amber stod fast vid sitt beslut om ett vårskönt Europa. Eftersom det var helgdag i Holland och vi var tvungna att cleara in på ön innan de skulle flyga ut, valde vi att ankra på den franska sidan. Ett beslut som inte har påverkat våra liv särskilt mycket. Vi har lärt oss ta med matsäck och öronproppar för jollefärden och vi har skaffat vänner även här i Frankrike.

Motorrummet används numera för att stuva rom, vindrodret har anlänt och amerikanerna har lämnat oss. Vi börjar bli redo för att segla mot St. Barts och ta tillbaka det som en gång varit vårt.

Statia till St. Martin

S/Y AlliePosted by S/Y Allie Wed, April 27, 2011 19:56:37

På St. Eustatius blev det en fem timmars vandring uppför vulkanen, ner i kratern och längs med kanten. Utsikten var jättefin och kratern var ball. På toppen var träden något mindre, i kratern var träden något gigantiska. Vi skrämdes nästan ihjäl av en Iguan och Joe skrämde nästan ihjäl en tupp. Vi såg ormar och krabbor och Sven och Emil satte utropstecken på turen genom att bajsa på toppen.

Nästa dag blev det vandring på öns norra halva, där naturen var betydligt kargare och getterna var betydligt vildare. Vi passade också på att snorkla en del eftersom vattnet av någon anledning var ovanligt varmt. Det blev några kvällar i lugn och ro innan vi seglade vidare mot Saba.

SABA

Saba bildades för ungefär 500 000 år sedan. Sedan dess har ön varit bosatt av sydamerikanska indianer, plundrande karibier, spanjorer, fransmän, engelska och irländska pirater och tillslut holländare. På grund av den branta terrängen fick invånarna klättra upp genom djungeln på branta stigar och fortfarande så sent som 1943 hävdade holländarna att det var en omöjlighet att bygga en väg på Saba. En driftig man vid namn Josephus Hassell motsatte sig alla argument och efter en brevkurs i vägbygge lyckades han tillslut bygga vägen som än idag heter ”The road that could never be built”. Vägen användes flitigt av åsnor under ett par år innan den första bilen anlände till ön år 1947. I april 2011 anlände Allie till Saba, på samma sätt som på den gamla tiden – utan motor.

Saba är den mest ogästvänliga ön som vi kommit till, med en brant stenig kust och utan skyddade vikar. Många seglare undviker därför destinationen men Allie avskräcks inte så lätt. Trots allt var Saba en gång känt under namnet ”Island of women”.

Vid ankomst fick halva besättningen ta jollen in till den lilla hamnen på ön sydvästra spets medan andra halvan fick stanna ombord och driva runt i moderskepp. Det fanns inga lediga förtöjningsbojar och vattnet som var otroligt klart, var alldeles för djupt för att kunna ankra i. Efter tullen, hamnkontoret, marinparken och immigrationen (som aldrig dök upp), blev det därför tvunget att med jolle tuffa ut på det djupa vattnet och leta efter Allie. Hon var vid det laget halvvägs tillbaka till St. Eustatius, som det kändes..

Vi hittade en ledig boj uppe vid det nordvästra hörnet istället och ägnade eftermiddagen åt snorkling i världsklass.

Nästa morgon bestämde vi oss för att försöka komma i land på den ogästvänliga ön för att se om det verkligen gömde sig en by där uppe i djungeln och för att självklart bestiga Hollands högsta topp på 940 meter. Med livet som insatts satte vi oss i jollen, tog satts och studsade upp på den klippiga stranden. Där möttes vi av vår trevliga taxichaufför som berättade att just så brukade man göra förr i tiden, men också att sist en fransman försökte så slutade han som grönsak.

Väl i land hade vi i alla fall en trevlig dag där vi fick besöka öns tre byar, höra många historier, klättra upp på toppen och sedan svalka oss med en kall öl i en lokal bar. Vi kunde bara tillåta oss en eftersom vi framåt eftermiddagen (återigen med livet som insatts) skulle ta oss tillbaka ut till båten. Det som slog oss alla var att ön som hade ett så otroligt ogästvänligt yttre hade ett så fantastiskt gästvänligt och mysigt inre, eller kanske övre. Djungeln på toppen var vacker, byarna otroligt mysiga och befolkningen trevlig och dessutom driftigare än vad vi upplevt någon annanstans i Karibien.


Vi hade gärna stannat längre på Saba, men med en vind som dog ut mer och mer och med en mer eller mindre livsfarlig landstigning bestämde vi oss att försöka hinna över till St. Martin innan stiltjen blev total. Vi spenderade den sista förmiddagen med att snorkla lite till i det fina fina vattnet, att åka jollen runt halva ön för att leta efter immigrationsfolket som fortfarande inte dykt upp och sedan kasta loss. Vi gillar Saba.

St. Martin ligger 24 sjömil norr om Saba, men på Allie kan vi inte segla utan vind och inte heller köra motor utan vevlager. Sträckan tog oss 20 timmar och det var en av de lugnaste och tystaste nätterna på länge. Vi hann med att titta på Waterworld där vi sympatiserade lite extra med de så kallade ”drifters”och vi hann med att uppleva en splatter-film live i sittbrunn. Klockan sju på morgonen nappade en guldmakrill och när Joe skar ut gälarna innan hjärtat stannat blev det blodbad i sittbrunn. En morgon att minnas.

Säkert framkomna och utvilade ligger vi nu tryggt ankrade i Marigot Bay på St. Martins franska sida. Vi har tätat fönsterna, vi väntar på vindrodret och vi har lyft ut motorn. Kvar finns bara att planera hur vi ska återta den före detta svenska ön St. Barthelemy från fransmännen. Någon seglare i närheten som vill ansluta till vår armé?

« PreviousNext »