S/Y Allie

S/Y Allie

Statia till St. Martin

S/Y AlliePosted by S/Y Allie Wed, April 27, 2011 19:56:37

På St. Eustatius blev det en fem timmars vandring uppför vulkanen, ner i kratern och längs med kanten. Utsikten var jättefin och kratern var ball. På toppen var träden något mindre, i kratern var träden något gigantiska. Vi skrämdes nästan ihjäl av en Iguan och Joe skrämde nästan ihjäl en tupp. Vi såg ormar och krabbor och Sven och Emil satte utropstecken på turen genom att bajsa på toppen.

Nästa dag blev det vandring på öns norra halva, där naturen var betydligt kargare och getterna var betydligt vildare. Vi passade också på att snorkla en del eftersom vattnet av någon anledning var ovanligt varmt. Det blev några kvällar i lugn och ro innan vi seglade vidare mot Saba.

SABA

Saba bildades för ungefär 500 000 år sedan. Sedan dess har ön varit bosatt av sydamerikanska indianer, plundrande karibier, spanjorer, fransmän, engelska och irländska pirater och tillslut holländare. På grund av den branta terrängen fick invånarna klättra upp genom djungeln på branta stigar och fortfarande så sent som 1943 hävdade holländarna att det var en omöjlighet att bygga en väg på Saba. En driftig man vid namn Josephus Hassell motsatte sig alla argument och efter en brevkurs i vägbygge lyckades han tillslut bygga vägen som än idag heter ”The road that could never be built”. Vägen användes flitigt av åsnor under ett par år innan den första bilen anlände till ön år 1947. I april 2011 anlände Allie till Saba, på samma sätt som på den gamla tiden – utan motor.

Saba är den mest ogästvänliga ön som vi kommit till, med en brant stenig kust och utan skyddade vikar. Många seglare undviker därför destinationen men Allie avskräcks inte så lätt. Trots allt var Saba en gång känt under namnet ”Island of women”.

Vid ankomst fick halva besättningen ta jollen in till den lilla hamnen på ön sydvästra spets medan andra halvan fick stanna ombord och driva runt i moderskepp. Det fanns inga lediga förtöjningsbojar och vattnet som var otroligt klart, var alldeles för djupt för att kunna ankra i. Efter tullen, hamnkontoret, marinparken och immigrationen (som aldrig dök upp), blev det därför tvunget att med jolle tuffa ut på det djupa vattnet och leta efter Allie. Hon var vid det laget halvvägs tillbaka till St. Eustatius, som det kändes..

Vi hittade en ledig boj uppe vid det nordvästra hörnet istället och ägnade eftermiddagen åt snorkling i världsklass.

Nästa morgon bestämde vi oss för att försöka komma i land på den ogästvänliga ön för att se om det verkligen gömde sig en by där uppe i djungeln och för att självklart bestiga Hollands högsta topp på 940 meter. Med livet som insatts satte vi oss i jollen, tog satts och studsade upp på den klippiga stranden. Där möttes vi av vår trevliga taxichaufför som berättade att just så brukade man göra förr i tiden, men också att sist en fransman försökte så slutade han som grönsak.

Väl i land hade vi i alla fall en trevlig dag där vi fick besöka öns tre byar, höra många historier, klättra upp på toppen och sedan svalka oss med en kall öl i en lokal bar. Vi kunde bara tillåta oss en eftersom vi framåt eftermiddagen (återigen med livet som insatts) skulle ta oss tillbaka ut till båten. Det som slog oss alla var att ön som hade ett så otroligt ogästvänligt yttre hade ett så fantastiskt gästvänligt och mysigt inre, eller kanske övre. Djungeln på toppen var vacker, byarna otroligt mysiga och befolkningen trevlig och dessutom driftigare än vad vi upplevt någon annanstans i Karibien.


Vi hade gärna stannat längre på Saba, men med en vind som dog ut mer och mer och med en mer eller mindre livsfarlig landstigning bestämde vi oss att försöka hinna över till St. Martin innan stiltjen blev total. Vi spenderade den sista förmiddagen med att snorkla lite till i det fina fina vattnet, att åka jollen runt halva ön för att leta efter immigrationsfolket som fortfarande inte dykt upp och sedan kasta loss. Vi gillar Saba.

St. Martin ligger 24 sjömil norr om Saba, men på Allie kan vi inte segla utan vind och inte heller köra motor utan vevlager. Sträckan tog oss 20 timmar och det var en av de lugnaste och tystaste nätterna på länge. Vi hann med att titta på Waterworld där vi sympatiserade lite extra med de så kallade ”drifters”och vi hann med att uppleva en splatter-film live i sittbrunn. Klockan sju på morgonen nappade en guldmakrill och när Joe skar ut gälarna innan hjärtat stannat blev det blodbad i sittbrunn. En morgon att minnas.

Säkert framkomna och utvilade ligger vi nu tryggt ankrade i Marigot Bay på St. Martins franska sida. Vi har tätat fönsterna, vi väntar på vindrodret och vi har lyft ut motorn. Kvar finns bara att planera hur vi ska återta den före detta svenska ön St. Barthelemy från fransmännen. Någon seglare i närheten som vill ansluta till vår armé?